hestia

Nu är jag i Paris! Har träffat mammas kusin Camille och mina kusiner Henri och Elise och sitter nu på Milk Pantheon, ett cybercafé bara ett kvarter från Jardin de Luxembourg. Franskan går knaggligt än så länge men jag tror vi förstår varandra rätt så bra. Och ett stort megatack till Tomas och Fredrika, två svenska turister som kunde visa mig hur jag sätter in svenska bokstäver genom att skriva i Word först. :D Guld värt!

Börjar bli ganska mätt nu. Camille har tryckt i mig en stor baguette med någon väldigt god ost på, en bakelse med väldigt mycket grädde och minst 7 koppar kaffe under hela dagen, än så länge, men det klagar jag inte på. :) En av de absolut bästa sakerna med Paris. De har underbart kaffe precis överallt!

Imorgon blir det nog en heldag på Louvren för en gångs skull. Ser verkligen fram emot deras grekiska och romerska och även de egyptiska avdelningarna. Inte för att Mona Lisa inte är intressant. Ska försöka hinna med marknaden Marché d'Aligre också. Tror jag ska utmana Henri och Elise att klättra de 500 trapporna i Arc de Triomphe, men har en känsla av att jag själv kommer komma ungefär en tjugondel av vägen och sen ger jag upp. :D Iallafall om jag ska vara så mätt som jag är nu.

Jag har redan fotograferat en hel del ska ni veta och kommer nog lägga upp en del av bilderna här på bloggen sen när jag kommer hem och har lite mer ledig tid.

Je 'taime mon amies!

Ja, jag har tagit en paus från packandet. Jisses vad klockan är mycket! Imorgon vid den här tiden borde jag vara framme. Det ska bli så underbart. Samtidigt känner jag lite vemod.

Ja, imorgon drar jag till Frankrike och det ska bli så underbart skönt. Men jag har packat ner hela lägenheten! Hela jäkla lägenheten. Och nej, allt ska inte med till Frankrike. Men efter att jag klivit ut genom dörren så kommer jag aldrig mer sätta min fot här igen! Jag kommer inte ens komma tillbaka till Örnsköldsvik. Nej, det blir Frankrike, sen Jönköping och sist Göteborg. Det känns så udda... det känns så... overkligt! Jag grät, mitt ex grät, vi har pratat och pratat och pratat och jag tror vi har slutit fred. I sista minuten. Men tanken på att jag kanske aldrig kommer träffa honom igen gör att jag känner att hellre sent än aldrig. Nu kanske man åtminstone kan träffas som vänner på en kopp kaffe om jag skulle få för mig att åka upp till Ö-vik och hälsa på alla här uppe.

Nej, jag börjar känna mig väldigt melankolisk. Är nervös inför allt det nya som väntar också. Som att lära sig gå på nytt! Stå på egna ben igen. Eller händer om jag känner för det. Vem skulle kunna säga åt mig att inte göra det liksom?

Avslutar med en mycket fin bild från Tolounn där jag ska spendera underbara 18 dagar! Au Revoir!